Ibland..

...kan jag bli så imponerad av människor, nästan idolisera dem, sätta dem på en piedestal och glömma bort mig själv. Om jag tycker att någon verkar otroligt häftig, världsvan (särskilt världsvan) eller liksom är en extra stor människa. Tillexempel Nelson Mandela .. om jag skulle träffa Mandela, skulle jag glömma bort att jag räknades också, att jag är lika mycket värd, eftersom jag också är människa.. jag skulle stå där och stamma (om jag var tvungen att prata med honom vill säga) och krympa ihop till ett ingenting.. bara för att han är så stor och god och bra.. Jag skulle inte tro att jag hade något att tillföra honom.. förstår ni vad jag menar? Vad kan lilla jag ha att säga, som är intressant nog för Nelsons öron..

Jag blir sådan av världsvana snygga människor också. Jag krymper ihop.. och om någon sådan, mot förmodan (mot MIN förmodan alltså) skulle prata med mig och vara intresserad av mitt liv på allvar.. då skulle jag rodna och tänka.. nej men oj, intresserad av lilla gråa mig, och mitt menlösa liv, fnitter fnitter harkel harkel.. så skulle jag anstränga mig alldeles för mycket och försöka hitta på något smart att säga, att jag helt glömde bort att vara mig själv; avslappnad, slängd i käften och högljudd...

Visst är det konstigt??
MEN tänker jag nu.. hur stor är en människa som får en annan att krympa i dess närvaro.. hur världsvan och belevad är en människa, som får andra att känna sig obekväma? He he, nu när jag har tänkt så, så känns allt mycket bättre *s*. Skulle jag träffa Nelson Mandela, och han faktiskt är en så stor människa som jag tror, så skulle han se mig som jag är, och jag skulle inte känna det där kravet på prestation och behovet av att imponera.. Det är de sk "världsvana, snygga" människorna som inte kan veta hur man umgås med folk.. De med dåligt självförtroende som gömmer sig bakom snygga kläder och mycket pengar.. det är dom som får en att känna sig usel.. eller jag vet inte. Men visst kan det vara så också ibland.. att man träffar någon i kostym, eller någon lång smal tjej med jävligt dyra kläder.. en blick, uppifrån och ner, från henne på mig då vill säga.. eller dig för den delen.. visst kan en sån blick få en att krympa och bli ett ingenting, även om man egentligen har bra självförtroende.. Som om man vore avskrapet från någons smutsiga sko.. eller en halväten råtta katten släpat in..

Men det var inte det jag var ute efter nu.. jaja mycket svammel blir det.. ibland glömmer vi bort oss själva helt enkelt, för att någon verkar så mycket större och bättre och visare och mer belevad.. som en rektor, eller en chef.. det handlar nog om pondus.. eller inbilskhet från min sida..

gosch, färdigsvamlat.. jag blev inte visare, för jag fick inte riktigt ur mig vad jag menade.. men jag vet det innuti.. någon visare kan säkert förklara ;)

Ni får väl skriva en rad, om ni fattade något, eller om ni inte fattade något.. eller om ni inte har något bättre för er, eller om ni vill vara snälla och sysselsätta mig en liten stund ;)

-kram världen-