Ska jag nu bli..

.. småbarnsförälder till en äkta skrikande bebis?

Jag är ju redan småbarnsförälder, det vet ni ju.. men än så länge till en busig och glad bebis som sover nätterna igenom.. eller inte..

- buhuuuuu

Jag studsade upp ur sängen.. och där stog ungen och höll i spjälorna
- det är mitt i natten Wilma.. du ska sova..
- na na na na..
- sova.. var är nappen? har du kastat den nånstans, jaha.. då får du sova ändå. Lägga ungentokan ner i sängen..

En liten stund senare..
- buhuuuuu, så hade ungen ställt sig upp igen. Då råkade jag trampa på nappen.. som hon hade kastat ut genom spjälorna och ner på golvet. Rena rötan att det inte var ett bananskal, tänkte jag.. (nej det tänkte jag inte, för jag var trött).
- SOV nu Wilma! (det berömda oexisterande tålamodet blir ännu mindre existerande nattetid).
Lägga ungen ner.. försöka att inte väcka pappan.. in med nappen.. skaka av sig bristen på tålamod.. klappa ungen lite försiktigt över kinden och viska -det är natt, du måste sova lite mer..
Sen la jag mig i sängen (inte spjälsängen, den är för liten)..
- na na na, gruff gruff, ba baa öööööhhh, aaah, ah! ah! ah! gruff gruff... sen små snarkningar..

Tittade på klockan, den var tio i tre.. :)

Nu är klockan 09.10 och det är fullt ös på golvet..
-nej inte dit, nej inte papper, inte sladden Wilma! nej nej nej!

Barnagråt och tandagnislan..
- men gumman ställ dig inte upp med hjälp av snurrstolen.. men gumman, hunden är inte ett tillförlitligt stöd när man vill stå upp.. men gumman, bordsskivan är ivägen, du KAN inte stå upp där..

-kram världen-